|
Rwanda - Om rikedom, hudfärg och storlek av näsan |
|
Redan i september 2005 ordnade Svenska Ungdomen i Helsingfors en filmkväll med filmen Hotell Rwanda. Efter filmen hade publiken nöjet att få bekanta sig med ifisken
Jean d'Amour Banyanga som berätta om sitt hemland samt sin syn på filmen. |
|
Nordirländaren Terry George, som här både skrivit manus och regisserat, är känd för filmerna The Boxer (originalmanus) och I Faderns namn (manus). Han tar sig gärna an socialt angelägna filmer och så är även fallet med Hotell Rwanda. |
|
I filmen lever hotellchefen Paul Rusesabagina ett bra liv i Rwanda. Han är chef på ett fint schweiziskt hotell och är du med de flesta inflytelserika personer i Rwanda. Eller snarare är det vad han tror, tills inbördeskriget bryter ut och hutuledarna har bestämt sig för att utrota tutsibefolkningen i landet. Pauls fru är tutsi och hennes brors familj är plötsligt försvunna. Nu står Paul med ett hotell utan gäster, där inget fungerar, och massor av förtvivlade tutsiflyktingar börjar dyka upp. |
|
Ett folkmord, då 800.000 personer dödades, pågick 1994, och grannar som nyss varit goda vänner släptes ut ur sina hus på natten för att återfinnas med avskuren hals dagen därpå eller återfinns aldrig. Också Jean d'Amour, som själv tillhör tutsiminoriteten, är född och uppvuxen i Rwanda, och hans familj blev hårt drabbat av kriget. Själv måste han hålla sig gömd för att inte bli ett offer. Han lyckades fly till Uganda och lever idag med sin hustru Laurence som ny finlandssvensk i Helsingfors. |
|
Jean d'Amour , som studerar svenska i Borgå, kom till filmkvällen för att ge sin syn på filmen Hotell Rwanda och berätta om sina personliga erfarenheter från Rwanda: |
|
Det speciella med fallet Rwanda är, vilket filmen även starkt lyfter fram, västvärldens agerande. Belgarna har delat in folket i hutun och tutsier bland annat på basen av deras rikedom, hudfärg och storlek av näsan. Tutsierna ansågs tillhöra den bättre gruppen. Då kolonialismens era tog slut fanns problemet kvar i landet. Problemet mynnade ut i folkmordet som resulterade i att uppskattningsvis 800.000 miste livet. Hela västvärlden, och till den räknas FN, kände till vad som pågick i landet är 1994 men valde att inte ingripa. De egna medborgarna hjälptes ut ur landet. Men hjälp för att avbryta folkmordet sändes inte. |
|
Själv tvingades jag tillbringa tiden för folkmordet i skogen
för att överleva, men flera av mina närmaste familjemedlemmar och släktingar fick sätta livet till i striderna som pågick i hundra dagar.
Men jag har lagt folkmordet bakom mig och kunnat gå vidare, fastän det kanske finns många syndabockar att peka ut. Många stater och instanser har officiellt bett om ursäkt för sitt agerande, eller snarare icke agerande. Idag brukar jag träffa jag på många som personligen vill framföra sin ursäkt. För mig är enda sättet att gå vidare och hjälpa andra att förlåta. Men det är inte lätt för mig som jobbat inom hjälporganisationer. Men idag är jag glad att samspelet mellan folkgrupperna betydligt fungerar bättre an år 1994 och inga nya konflikter syns. |
|
Ibland undrar jag hur andra länder, som har drabbats av
katastrofer, som t.ex. tsunamin eller orkanen Katrina har fått hjälp. Och jag undrar varför hjälpen frän väst uteblev i Rwanda. Resultatet blev folkmordet, den stora dödssiffran, en stor flyktingvåg samt en stor grupp föräldralösa barn, som kanske fortfarande är det största problemet i landet. Ni västerlänningar kunde hjälpa Rwanda genom att adoptera ett barn till Finland eller ha ett fadderbarn i Rwanda. |
|
Jean d´Amour gav deltagarna en extra dimension till filmen då han delade med sig av sina egna erfarenheter och tankar. Enligt honom var kriget i en by på landsbygden i verkligheten betydligt grymmare än i filmen som endast visade det som skedde i Rwandas huvudstad Kigali. |
|
|
Text och foton: Gerd-Peter Löcke |
