Aleksander V. Suslov och Elisabeth Rehn [zoom]

Evariste (Foto: ÅU)

Startsida  Brännpunkt Kvinnors kroppar del av slagfältet

Det värsta som kan hända en journalist är att denne besöker ett intressant evenemang, gjort en massa anteckningar och lyckats slarva bort dem. Man kommer ihåg skoltider, där man försökte förklara för läraren att ”visst har jag gjort läxorna”, men det hjälpte inte då och gör det inte nu heller.

När Arbis hade äran att presentera Elisabeth Rehn och hennes föredrag om Kvinnors kroppar del av slagfältet den 19 november, anlände även jag med stora förväntningar. Till en början blev jag förvånad över den lilla besökaregruppen på omkring 15 personer. Som utländska gäster fanns Aleksander Alexander V. Suslov (Colonel, Assistant Military Attaché) från Ryska Ambassaden och jag själv. Rysk-tysk gemenskap, givetvis ett unikt par, när man tänker historiskt på konfliktlösning i Europa.

Diplomekonomen Elisabeth Rehn har alltid varit en modig kvinna. Som aktiv i SFP ställde hon upp som presidentkandidat i valet 1994 då hon varit bl.a. försvarsminister 1990-1995, första ”mannen” i armén alltså. Men president fick hon inte bli. Det var den finska kvinnan som ansåg att en kvinna nog inte skulle kunna gå i Kekkonens fotspår. Rehn övergick sedan till Europapolitiken som parlamentariker, senare till världspolitiken som Förenta Nationernas människorättsrapportör och dess biträdande generalsekreterare. (Se även http://susning.nu/Elisabeth_Rehn )

Elisabeth Rehn tog publiken med storm. Hennes fascinerande sätt att tala om upplevelser i Afrika och Bosnien låter livet i konfliktområdena fara förbi inuti en som en film. ”Ingen dag utan våld, i Rwanda-kriget fanns kanske ingen flicka över 12 år, som inte våldtagits, oftast flera gånger”, berättade Rehn. Hon talade om unga kvinnor som blivit uppskurna som kropparna hos patologen eller grisen som slaktas till julen. För min del kanske jag lämnar bort delar av julmaten i år.

Det var kvinnans lidande som Rehn talade mest om, inte så mycket om själva lösningarna i konfliktområden. Kan det finnas en lösning, när offrens enda tanke är att överleva. Och om man lyckas med detta försöker man glömma. Inte helt sällan är det just de som har till uppgift att skydda de mest utsatta samt medverka i återuppbyggnaden, som i sina ”officiella uppdrag” fortsätter att utnyttja krigsoffren. FN-personal, medarbetare i internationella hjälporganisationer och fredsorgan som EU och OSSE har ertappats med att utnyttja och våldföra sig på kvinnor och barn. Detta är en av de saker som Rehn försöker motarbeta med all styrka. Ur en kvinnans synvinkel finns det kanske lite hopp om framtiden, när kvinnornas andel i t.ex. Rwandas parlament stigit till över 50 procent.

Även inom I-Fisk finns medlemmar som lidit under krig. Laurence, Evariste och Seths syster är ännu försvunnen. Spåren tog slut i Kongo för några år sedan. Elisabeth Rehn är mycket intresserad av invandrarnas och flyktingarnas öden här i Finland, i synnerlighet när de kommer från områden hon känner bra till. Tyvärr kunde hon inte hänvisa till personer som kunde hjälpa oss, eftersom de flesta redan återvänt från områdena. Men en nyttig adress hade hon i Kongo, som vi kan vända oss till. Dessutom vart hon intresserad av och tänker bekanta sig med I-Fisks verksamhet i Svenskfinland.

Nu blev det en artikel i alla fall. Fast minnet bråkade lite, finns budskapet kvar: ”Det är män som krigar och det är kvinnor och barn som lider mest under kriget.” Kanske lyssnar vi nästa gång på en I-fiskare från något konfliktområde. Men om inte ens en högintressant världskändis får folk att rusa in och höra om problemen i vår värld, hur skall då en stackars invandrare göra sig hörd?