Socialismens ekonomiska och sociala system
28/09/2016 av Ulf Modin
Socialismens ekonomiska och sociala system
Socialismen blir negationens negation av den nyliberala finanskapitalismen. Möjligheten att införa ett socialistiskt system är emellertid begränsad till de gamla liberala industriländerna i Europa och möjligen också i Förenta staterna. Kautsky trodde inte att man i Sovjetunionen skulle lyckas införa ett socialistiskt system, eftersom landet var så efterblivet. Plechanov insåg, att den socialistiska revolutionen kommer först sedan den härskande systemet har börjat ruttna. Det var allmänna synpunkter i den europeiska arbetarrörelsen före 1917. Man förstod att socialismen skulle kunna införas bara i högt utvecklade länder.
Nu ruttnar de finanskapitalistiska länderna uppifrån och ned. Det är som när en fisk ruttnar: det börjar i huvudet och allra först i hjärnan. Sedan sprider det sig i huvudet och därefter ned i kroppen.
Om ett socialistiskt system införs i ett land vars befolkning huvudsakligen består av arbetare och bönder, blir det förr eller senare kontrarevolution. Det visar den historiska erfarenheten. Orsaken till varför det är tvivelaktigt om man i dag kan införa ett socialistiskt system i Förenta staterna är den låga bildningsnivån hos den amerikanska massan. Amerikanen hålls i obildning och behärskar inte sitt modersmål, varför han inte kan tänka abstrakt. Det här har de engelska lorderna sedan länge förstått och står därför I ett hjärtligt förhållande till sin underklass. Det engelska språket är ett blandspråk, där de konkreta begreppen är av anglosachsiskt ursprung och de abstrakta kommer från grekiskan och latinet via franskan. Dem förstår inte traditionella amerikaner (liksom inte heller engelska arbetare och bönder). De är är alltså dumma. Också om de råkar vara högutbildade.
Socialismen blir en och en ekonomisk demokrati. Den innehåller både statlig, folkägd, privat och kooperativ äganderätt. Vidare finns både plan och marknad. Det blir en reglerad ekonomi i ett reglerat samhälle, som ekonomiskt styrs av en keynesiansk politik.
Sedan det senaste världskriget har de kapitalistiska länderna genomgått stora förändringar. Levnadsstandarden har flerfaldigats och vetenskapens och teknikens utveckling har omformat samhället och näringslivet. Numera blir det abstrakta tänkandet normgivande för industrin och kroppsarbetet, som primärt bara kräver ett konkret tänkande, marginaliseras. Människan går på detta plan framåt: Vi tänker allt bättre. Insikterna i abstrakt tänkande har ökat under de senaste hundra åren och är också förutsättningen för att vi skall kunna införa ett socialistiskt system. Tankearbetet och inte kroppsarbetet blir den intellektuella grunden för den avancerade produktionen, som till allt större del består av tjänster.
Vi skall emellertid inte tro att vi kan införa ett system som varar till tidens ände. Om den modell vi nu skapar håller i femtio år har den lyckats bra. Det enda beständiga i historien är förändringen. Sovjetmodellen var en ekonomisk, social och teknisk framgångssaga fram till 1965, då USA blev ledande i rymdkapplöpningen. Realsocialsmen gick under därför att man hade förbjudit en allmän, fri diskussion, som är nödvändig inte bara för en liten grupp i partiledningen utan måste genomsyra hela samhället. Den var emellertid en social demokrati. Statsägandet och planekonomin fungerade utmärkt tills man skulle övergå från kvantitativ till kvalitativ tillväxt. Det moderna samhället kräver en fri diskussion för att kunna utvecklas.
Den vetenskapliga och tekniska omvälvningen omskapar också industriländernas sociala struktur. Industriarbetarklassen tynar bort och arbetskraft som kan tänka abstrakt, intelligentia, blir ledande. Redan för 15 år sedan var den i Sverige lika stor som fabriksarbetarklassen, 20 procent. Den för 150 år sedan största kroppsarbetande klassen, bönderna, utgör i Sverige i dag bara omkring tre procent av befolkningen men producerar cirka 80 procent av livsmedlen. Naturligvis finns det mellan intelligentian och kroppsarbetarna en gråzon av mänskor som arbetar mer med händerna än med huvudet, men den minskar. Produktiviteten är numera så hög att vi omedelbart skulle kunna införa sex timmars arbetsdag utan att behöva sänka vår levnadsstandard.
Finanskapitalets ekonomiska och ideologiska offensiv efter omkring 1976 har emellertid varit så framgångsrik, att vänsterpartierna ideologiskt har trängts tillbaka. De vågar inte längre ta kamp för de arbetandes rättigheter. Partierna har köpts upp av den borgerliga staten och partiledningarna ser som sin uppgift att legitimera finanskapitalismen och i synnerhet borgerskapets diktatur: den liberala parlamenratiska demokratin. I USA råder ingen parlamentarism utan man har en maktfördelning i den franske filosofen Montesquieus anda.
I socialismen råder full sysselsättning och sex timmars arbetsdag. Kapitalismen kan inte erbjuda människorna full sysselsättning och ett tryggat liv. Och allra minst kan den ge barnen en framtid. När den socialliberale amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith insåg detta (Den nya industristaten 1969) började han att plädera för medborgarlön för att Amerika (underförstått) skulle kunna undvika den sociala revolutionen. Medborgarlönen togs under 1980-talet upp av finländska intellektuella, som blivit besvikna på den uteblivna revolutionen. De finns i dag i nästan alla politiska partier, främst bland de gröna och i vänsterförbundet. Deras främste talesman är åboekonomen och den före detta taistoiten och medlemmen i Finlands kommunistiska parti, Jan-Otto Andersson. Vår mesta högerregering sedan lapporegeringen 1930 stödjer kravet på medborgarlön, eftersom dess ledning tror sig kunna skära ned finanskapitalets kostnader och undvika den sociala revolutionen genom att införa den.
I socialismen är bankerna statsägda och storföretagen, monopolen, ägs av fonder,som förvaltas av medborgarsamhället. Det utser de verkställande direktörerna i de stora företagen, men personalen i dem har vetorätt. Konkurrenskapitalismen blir kvar i de små och medelstora företagen, som måste konkurrera om de vill överleva. Kooperativen blir allt flere. Det är framåt. Dem lönar det sig inte att planera, ty planekonomin består i att vetenskapsmännen och affärsmännen försöker att tänka ut vad som kommer att ske i landet och näringslivet under de närmaste tre till fem åren. Man utgår från de statliga och privata investeringarnas storlek, produktionens karaktär, folkets bildningsnivå, vetenskapernas och teknikens utveckling o s v.
Före 1917 trodde man allmänt i den internationella arbetarrörelsen att i socialismen skulle alla fabriker skulle vara statsägda. Tron på statens förmåga att garantera människorna ett gott liv var utbredd. Den levde vidare i den demokratiska arbetarrörelsen också sedan man hade insett att man varken kunde eller ville införa socialismen, d v s 1932. I stället tillsatte den nya socialdemokratiska regeringen i Sverige en socialiseringskommission, som skulle studera socialismens möjligheter. Socialdemokratins svar på socialismen i Sovjetunionen och de många vilda strejkerna i Sverige blev Folkhemmet, som inte hotade finanskapitalismen men gav en relativ trygghet åt arbetare och bönder. Inbördeskriget i Finland gav en fingervisning om hur det kunde gå om inte “arbetarfrågan” löstes.
Socialismens motto är “av var och en efter förmåga, åt var och en efter hans arbete”. Några löneskillnader måste det vara, eftersom folk måste anstränga sig intellektuellt för att få avancerade tjänster. 1-4 brukar anges som en lämplig skala mellan högsta och lägsta inkomst. Tungt fysiskt arbete avlönas högre än lätt, intellektuellt avancerat arbete avlönas högre än kroppsarbete också om det rör sig om kvalificerat hantverk. I realsocialismen var det vanligt att enkla arbetare studerade till ingenjörer men sedan gick tillbaka till fabriksgolvet, eftersom det var bättre betalt. Någonting bör vi ha lärt av historien.
Helsingfors universitet var omkring 1980 det akademiska lärosäte i Västeuropa, där man visste mest om realsocialismen. Snacket gick, att i Sovjetunionen fungerar bara röda armén och metron i Moskva. 1987 visade det sig att den enda som fungerade var tunnelbanan i Moskva.
Ulf Modin