Gerd-Peter Löcke

Överst Alexander V. Suslov
Folktingets ordförande Henrik Lax (t.h.)
[zoom]

I-Fisks och projektet Ny i stans erfarenheter bland invandrare och inflyttare med svenska som första språk finns bl. a. i Ny i stans indo för invandrare.
Info för invandrare

Startsida  Brännpunkt Falska förväntningar om nya språklagen

Falska förväntningar om nya språklagen
De många förvaltningsreformerna och den starka internationaliseringsprocessen på 1990-talet har lett till ett ökat behov av att förnya språklagen. Reformerna har bland annat inneburit en ökad centralisering och privatisering av offentliga tjänster i samhället. Det blir dessutom allt vanligare med skyltar och reklam på finska och engelska. De språkliga konsekvenserna för den svenskspråkiga befolkningen beaktas i allmänt inte, vilket innebär att verkningarna inte enbart varit positiva.

Folktingets ordförande Henrik Lax
som bland annat var medlem i språklagskommittén 1999-2001, är en av dem som i över tio år jobbat hårt för en reformering av den gamla språklagen från år 1922. Jag hade nöjet att lyssna till hans presentation av den nya lagen på Arbis i Helsingfors den sjunde oktober. Bland publiken fanns också Arbis informatör Walter Fortelius och överst Alexander V. Suslov från Ryska Ambassaden. I denna artikel tar jag upp de teman som är av speciellt intresse för invandrare.

Gerd-Peter Löcke, ordförande

Falska förväntningar om nya språklagen
Lagen handlar om våra båda nationalspråk, finska och svenska. Den utgår från den enskilda människans behov, Myndigheten ska stå för den service vi behöver. Denna nya grundrättighet är inte så lätt att svälja för den finska förvaltningen. Men tackvare Folktingets lobbyverksamhet gav EUs ministerkommitté i september 2001 på grund av paragrafen 22 om språkliga minoriteters rättigheter i EU rekommendationer om landsdels- eller minoritetsspråk i Finland. I dem uppmanades de finska myndigheterna att vidta konkreta åtgärder för att förbättra tillgången till tjänster på svenska inom rättsväsendet och förvaltningen samt inom social- och hälsovården.

Folktingets långsiktiga verksamhet har alltid varit att skapa de nödvändiga förutsättningarna för en likvärdig behandling av finska och svenska. Det visade sig nämligen att 57 procent av den svenskspråkiga befolkningen i huvudstadsregionen ändå ständigt använder finska när de talar med myndigheterna. (Dessa uppgifter stämmer bra med I-Fisks och projektet Ny i stans erfarenheter bland invandrare och inflyttare med svenska som första språk.) Men när Folktinget kunde övertyga Paavo Lipponens regering att ta med revisionen av språklagen i sitt program kunde den långa slutspurten inledas.

Reformen träder i kraft den 1 januari 2004. Den gäller även enspråkiga kommuner. Men speciellt för den svenskspråkiga befolkningen är ett organiserat språkskydd nödvändigt. Folktinget har gått in för att skapa ett gynnsamt klimat för reformen genom att informera och skapa aktiviteter på båda sidorna om ”språkgränsen”.

I ett öppet samhälle måste lagar och förordningar ständigt övervakas. För Folktinget betyder detta kommunikation med allmänheten om hur språklagarna fungerar i praktiken. Men fungerar språklagarna i praktiken? Kommunala tjänster som sjukvården står till exempel utanför lagen. En enspråkig kommun är inte skyldig att erbjuda sina tjänster på det andra inhemska språket. De är endast uppmanade att vidta åtgärder för att förbättra tillgången av tjänster på svenska inom social- och hälsovården. Särskilt intressant för invandrare är att befolkningsregistercentralen på grund av Folktingets initiativ börjat informera om möjligheten för personer med annat modersmål än finska eller svenska att välja kontaktspråk med myndigheterna.

De många förvaltningsreformerna har bland annat inneburit att vissa grundläggande offentliga tjänster har överförts på affärsverk och aktiebolag. Då själva språklagen endast gäller de offentliga tjänster som grundlagen förutsätter, har bolagenas tolkning av språkbestämmelserna skapat problem för svenskans del. Fast skyldigheten att fungera på finska och svenska också gäller den som tar emot uppdraget från myndigheten, beaktas detta alldeles för sällan i dag. En orsak att är också bolagens förutsättningar till verksamhet är skyddad och inte får försämras utan speciella skäl. Så vi kan endast konstatera att huvudansvaret i sista hand ligger på oss, vi som ska och vill tala svenska.

Henrik Lax