Porträtt
Hemsida

Vi vill ju bara bli älskade för helvete del 2

Som invandrare väcker man lätt det mörka till liv hos ens nya landsmän. Som invandrare blir man det omedvetnas ambassadör. Som invandrare blir man en måltavla för den andres rädda projektioner. Som invandrare väcker man upp den andres inre, slumrande främling. 

Orkar invandrare stå kvar i den rollen kan någonting nytt och bra äga rum...så småningom. Det går inte i en handvändning. Det tar lång tid. Det går inte på en generation. Det tar tre i anspråk. Jag tar den första stöten. På våren 2001 fick jag ett näst intill dödande rasistiskt "hugg" rakt in i själen. Med 15 år i yrket och t o m med en akademisk utbildning LÄNGRE än den finska sattes jag ordentligt på plats av en nära 20 år yngre ny-utbildad och yrkesmässigt helt oerfaren kollega från "de egna leden". 

Helsingfors Förvaltningsdomstol konstaterar att den presumtive arbetsgivaren, en stor stad, har brutit mot finsk grundlag men man har ingen makt att se till att staden skulle efterleva detta konstaterande. Varpå jag tänker att i Finland får åtminstone infödda, bryta mot grundlagen !!! Såret jag fick blev till ett ärr som riskerar att gå upp var gång jag läser om något som bara snuddar vid en dylik orättvisa. 

Vår son och vår dotter kommer som andra generation att få det lättare - men få många frågor om sin pappa - med sin finska mamma som stötdämpare men först våra barnbarn kommer att kunna leva sina liv i landet som vilka som helst och därmed vara assimilerade redan från början. Förlorar man emellanåt hoppet i livet som invandrare ska man minnas detta att man bär på ett hopp man måste ge vidare för att den nya släkten ska ta sig ordentligt i den finska myllan. Jag kommer själv inte att få skörda frukterna av min egen personliga insats. Det är en stafett som ska skickas vidare. 

Fördelen och det omedelbart roliga i att vara invandrare är att man i sin identitet kan hitta en "överväxel" som "de andra" inte förstår men säkert vet om att den existerar. De visar denna, sin omedvetna kunskap om saken, i sådana frågor som : "Hur trivs du i Finland ?" eller "Hur skiljer sig Finland från ditt eget hemland?" Man vet att invandraren lärt sig något ( om livet ) som man själv inte vet något om. Det är samma sak som att man kan se att någon håller något i händerna fast man inte ser vad därför att den håller händerna bakom ryggen. 

Som invandrare väcker man lätt det mörka till liv hos ens nya landsmän. Som invandrare blir man det omedvetnas ambassadör. Invandrarens sinnen är i stereo. Så vill jag säga. Den infödde ligger kvar i mono. Det är TRÅKIGT ! Det är DET jag kallar överväxel. Det har inte primärt eller inte alls egentligen något med fart och ökad hastighet att skaffa; så till vida att livet i det nya livet skulle gå fortare. Nej överväxeln njuter man av på annat sätt. Den kan man lägga i för att få en tystare gång på hela systemet. Få en jämnare gång. En hel gång. I stället för skriken man kanske flytt från får man nu möjlighet att lyssna till musik och sång. Det är åtminstone vad jag vill ha av mitt liv, till mitt liv, i mitt liv. 

Det är att bli en hel person med ett inre hem, ett psykiskt hem som går att benämna med ett passande namn. Hem. "Överväxel" eller att få den möjlighet till livs som jag inte hittade där jag kom ifrån. 

Nu ska jag odla detta. Jag ska ruva detta ägg. Och sedan ge det till barn och barnbarn till deras förvaltande. Så här går det till att flytta en släkt från ett land till ett annat och sen glömma bort att det har hänt. 

Ett plus ett är ett. Precis som man plus kvinna blir ( en hel ) människa. Land plus land blir band. 

Är du intresserad så berätta för I-Fisk!