Thomas Rosenberg

Framtidsprojektet
Georgsgatan 29 A 3
00100 Helsingfors
09-618 21 221, 050-528 7171
fax 09-618 21 200

Måste man faktiskt kunna finska?
Visst blir man ibland trött på finlandssvenskt gnäll. Och den ändlösa diskussionen om bristande språklig service. Och jobbar man till vardags med att förbättra den finlandssvenska befolkningens levnadsvillkor måste det villigt medges att det står en upp i halsen ibland.

Därför blir man desto gladare över flankstöd utifrån. Först var det juristen och EU-parlamentarikern Matti Wuori, som i en uppmärksammad intervju i Hbl i slutet av sommaren (13.8.2002) helt frankt konstaterade att oss är det "besvärligt att försvara, eftersom finlandssvenskarna är så förbannat hyggliga att de håller på att utplåna sig själv". Och han borde ju veta, van som han är att försvara både världens och naturens förtryckta.

Och nu senast Juha Janhunen, färgstark professor i östasiatiska språk vid Helsingfors universitet. På ett seminarium i huvudstaden, anordnat av föreningen Finlandssvensk samling, framförde han ett rödgult budskap så radikalt att mången av de närvarande satt seminariekaffet i vrångstrupen. Liksom Wuori betonade Janhunen att försvaret av svenskan kommer an på oss själva: "Det är oftast hopplöst att rädda språket hos sådana som inte själva vill bevara det." Och han borde ju veta, expert som han är på att rädda utrotningshotade språk i Sibirien och Mongoliet.

I sina förslag till åtgärder gick han ännu längre än Wuori, genom att med Schweiz, Kanada och Belgien som förebild föreslå att man borde inrätta enspråkigt svenska områden av det som ännu finns kvar av svenskdominerade kommuner i vårt land. Något man inom finlandssvensk politik inte vågat säga högt sedan tanken på svenska län slutgiltigt begravdes efter kriget.

Liknande tankegångar framfördes under seminariet av Tomas Ries, specialforskare vid Försvarshögskolan - också han, intressant nog, med ett välgörande utifrånperspektiv, eftersom han mig veterligen tillbringat en stor del av sitt liv utanför Finland.

Intressantast var kanske ändå den kritik Janhunen riktade mot uppfattningen om att alla i Finland måste kunna finska. Detta kändes som en fläkt från gamle John Österholms dagar - för man brukade visst tala om den "Österholmska" strategin för att beskriva den linje enligt vilken svenskan bäst kan bevaras genom att folk inte lär sig finska. Sant eller inte var den attityden nog tidigare rätt vanlig, även om den i dag ter sig både unken och ofruktbar.

Men jag tror faktiskt att utvecklingen på ett överraskande sätt gjort den inställningen mer gångbar igen, och mer sakligt motiverad. Låt mig som exempel utgå från min egen språkliga "bildningsväg" (något jag gjorde också under seminariet). Uppvuxen i Hforsregionen var jag i min ungdom bergfast övertygad om att det viktigaste var att lära sig finska så bra att det inte syntes att man var svensk. En krass överlevnadsfilosofi dikterad av miljön - och samtidigt den psykologiska mekanismen bakom den ryggmärgsreflex vi kallar hukande. (En attityd som för övrigt på sistone till min sorg börjat sprida sig också på andra håll i Svenskfinland, också i Österbotten.) Jag kämpade alltså för att lära mig finska perfekt, och lyckades ganska väl däri.

Sedan ett tiotal år har jag kämpat i motsatt riktning - och även där småningom lyckats ganska bra. I dag skäms jag nämligen inte längre över att stappla eller söka ord, eller än värre: göra grova fel. Tidigare skämdes jag ögonen ur mig. Mest har det att göra med att jag sedan många år lever i en relativt svensk miljö där jag kan göra det mesta på svenska. Och då jag numera också arbetar på en svensk arbetsplats kan det faktiskt gå dagar utan att jag talar någon mer komplicerad finska - med åtföljande ringrost på det finska språkörat.

Ett lyxproblem, javisst, jämfört med alla dem som gärna skulle tala bättre finska, och dagligen får lida för sina språkliga brister. Själv är jag också fortfarande glad över mina finskakunskaper. Den viktigaste insikten har för mig funnits på det psykologiska planet: jag behöver inte rodna längre. Det går att leva utan perfekta kunskaper i finska. Ja till och med utan att kunna det överhuvudtaget!

För det är faktiskt möjligt i dag, på ett helt annat sätt än på Österholms tid, tack vare internationaliseringen. Redan i dag anställer företag och universitet utlänningar som inte kan finska, och med ökad invandring blir det allt mindre dramatiskt att folk inte kan finska ordentligt, eller inte alls gör det. Visserligen är språkkunskaper alltid ett plus, men en av globaliseringens fördelar är utan tvivel att tvångstanken om det nödvändiga sambandet mellan ett land, ett folk och ett språk - detta nationalismens gissel - blir allt omöjligare att upprätthålla.

Finsknationell chauvinism
Insikten om det börjar småningom vakna på finskt håll. Visserligen finns det också tendenser i motsatt riktning (vilket Wuori framhöll i Hbl-intervjun), dvs. en finsknationell chauvinism som äntligen upplever sig vara herre i eget hus. Men huvudtendensen går obevekligen mot större mångfald. Ett sympatiskt uttryck för det är den gröna riksdagsledamoten Irina Krohn, som ofta lyft fram rätten att få tala dålig svenska. De finskspråkiga i vårt land har ju oftast hämmats av vår missriktade iver att genast slå om till finska.

Finnar skall givetvis få tala en dålig svenska. Men den toleransen bör gälla också omvänt! Då jag påpekade detta för Krohn svarade hon till min glädje att det givetvis är så; svenskar - eller personer som talar något annat språk - bör ha samma rätt att tala dålig finska.

Ett underbart exempel på denna ökade språkliga mångfald och tolerans är föreningen I-Fisk, eller Internationellt finlandssvenskt kulturforum. En förening för utlänningar i vårt land som av en eller annan orsak valt att fungera på finlandssvenska hellre än finska. Föreningen är mycket aktiv och kommer säkerligen att på många plan vitalisera diskussionen både innanför och utanför ankdammen. För vad är väl bättre för vår självkänsla än dessa i-fiskar, som utan att huka glatt tvingar finska myndigheter o.a. att rådbråka sin svenska!

Gemensamt för alla dem jag här har nämnt, Wuori, Janhunen, Ries och I-Fisk, är att de med sitt utifrånperspektiv på olika sätt ger oss det språkliga modet åter. För så är det väl: det skall utomstående till för att göra det.