"Angst essen Seele auf” hette den tyska filmen av R. W. Fassbinder från 1973, som sändes i repris under sommaren. Filmen är en slagkraftig skildring av ett möte över gränserna. "Rädsla urholkar själen" är en stor sanning ännu i dag, framför allt i vårt liv. Folk slår ihjäl sig i våra hemland, våra familjer hörs inte av eller kanske svälter av hunger någonstans. Andra har svårt att återvända till sina hemländer. Eller så är det ur politisk synvinkel helt otänkbart att åka dit. Rädslan är kanske det mest olycksbringande av allt som tillvaron har främjat oss. Rädsla är helt enkelt den dominerande känslan för många invandrare.

Kulturellt självmord
Senast då Evariste berättade om hur det känns att vara en rwandisk doktorand vid Åbo Akademi, förstod jag förtrycket och motståndet som finns i vårt liv i tider av inre och yttre kris. En annan I-fisk familj beslutade sig för att flytta till Sverige för att kunna sköta om sina hästar och liv.

I Finland tycks det vara omöjligt för en utlänning, även i ankdammen. Välkommen hit, hörs det från andra sidan Kvarken. Hur kan vi stå till tjänst? Men den verkliga känslan, hur själen urholkas kan du uppleva först om du som utlänning råkar vara kär i en annan utlänning. Inte att man bli bemött dåligt som par, nej tvärtom. ”Så trevligt” eller ”Vad spännande”, hörs det från alla håll. Här är det snarare fråga om inre kris. Trycket blir enormt, när du inte har ett gemensamt språk, inte är hemma i den andras kultur, inte den andra i din kultur. Är den ena främmande i finsk chauvinism, känner sig den andra orolig i trånga ankdammen. Risken att begå kulturellt självmord, blir således enorm. Eller så flyr man undan. Men en själ kan inte ständigt vara på flykt.

Om kärlek och mod
Ilya Spiegel påpekade i sin artikel om engelskan, att det svenska språkets användningsområde i Finland kommer att minska om man inte använder det tillräckligt inom akademiska och vetenskapliga kretsar samt i näringslivet. Men hur är det med vår egen attityd till ondska och destruktivitet och om vårt agerande i förhållande till det. Arbetsgruppen I-Fisk vill på ett konstruktivt sätt stöda mångkulturen, berika den finlandssvenska och även den finska kulturen. I frågan om svenskan handlar det också om kärlek och mod. Att våga fråga: ”Vem bryr sig!" En av dem, som bryr sig, är Leandro och Martta från Brasilien, som kom hit för att missionera. Också de unga nordjobbarna, som sommararbetat i Finland, visade att man klarar sig ganska långt utan engelska eller finska.

Rätt för att vara orädd
Till skillnad från många andra invandrare och även finlandssvenskar har I-Fisk valt att arbeta med sin rädsla. Att försöka vara orädd betyder inte omedelbart att vara självbelåten. Vår kärlek strävar däremot till avtagande av den fruktan som fortfarande lever kvar i former som vi knappt mera är medvetna om. Vårt mod strävar till en mångkulturell ordning, som inte enbart respekterar den andra formen av kultur. Den vill lära dig att älska den andra kulturen som ditt eget syskon, fast hon ibland kan vara lite kverulantisk.

Hoppet dör sist
Detta lär vi oss också av Fassbinders film.

Gerd-Peter Löcke
Ordförande