Vår inbyggda tvåspråkighet
Vi är alla tvåspråkiga. Redan med ett utvecklat språk har vi minst två språk, det
yttre och det inre. Det inre språket har sin egen syntax, funktion och logik. Men kan man
ha ett inre språk på finska och ett på svenska, eller - mera troligt - gäller en
tematisk arbetsfördelning? Vissa språk lämpar sig bättre än andra för vissa inre
språkområden. En tvåspråkig familj berättade att de använder svenska i köket, då
det gäller att snabbt be den andra göra något, att ge order. Finska eller ryska är
igen bättre lämpade för att tänka på processer och rörelser.
Psykets inbyggda tvåspråkighet innebär dels att de talade språken får mindre
betydelse: samma inre betydelse kan sägas på olika språk. Därför kan många mena att
de obesvärat är tvåspråkiga i sitt arbete. Dels medför tvåspråkigheten att varje
språk går djupare än vi slentrianmässigt kanske vill tro, att sann behärskning inte
är att klara stora språkprovet utan att äga ett inre språk som färgats av detta yttre
språk, dess allitterationer och sätt att smälta meningar i varandra. Att verkligen tala
ett språk är att tänka på det ordlöst?
Anna Rotkirch om Kama Ginskas och rysk handlingsteori
ur tidningen "Kontur 3/00"
|
|